Det finns ett behov av att skapa en tydlighet kring begreppen friluftsliv och naturturism. Friluftsliv och naturturism använder visserligen samma natur – och ofta samma infrastruktur – men är per definition olika saker.
Naturturism är förflyttad konsumtion i form av aktiviteter, boende, måltider och andra turismtjänster där själva naturupplevelsen är i centrum. Kännetecken för naturturism är att det är organiserat, förberett, förknippat med en kostnad, ofta guidat och utgörs av en köpt tjänst. Den upplevda kvaliteten beror till stor utsträckning på företagarens förmåga att omsätta och kommunicera platsens värden och sitt eget värdskap.
Friluftsliv är en (ofta) spontan aktivitet utan krav på prestation ute i naturen. Det är en av Sveriges största folkrörelser och kännetecken för friluftsliv är att det är fritt, gratis (eller förknippat med en väldigt liten kostnad), ”på egen hand”, ideellt, spontant och ofta svårstyrt. Här är det offentliga systemet, med regioner, länsstyrelser och kommuner viktiga spelare för kvalitetssäkring och reglering.
Allemansrättens gränser
Likheterna mellan naturturism och friluftsliv är att de båda grundas i naturupplevelser, att de använder samma infrastruktur – och att de båda har en påverkan på markägare och de värden som allemansrätten omfattar. Men medan den enskildes friluftsliv helt och hållet kan grundas på allemansrätten kan naturturism aldrig i sin helhet byggas på allemansrätten.
Så snart en aktivitet är organiserad måste man ha insikten om att man inte kan använda allemansrätten som ett argument mot en markägare. Naturturism är per definition organiserad. Naturturismföretagaren måste därför fokusera på att bygga upp långsiktiga relationer till markägaren. Ett exempel på samverkan mellan brasnchen och markägare är publikationen ”Turism på annans mark” som tagits fram i samverkan mellan naturturimsföretag och markägare.
Texten är baserad på en debattartikel av Camilla Jönsson, ordförande i Naturturismföretagen.
